"By Design" av Vincent Laine
av Jonatan Erlandsson
·
Vincent Laine
Jag föddes i en familj där hantverk och konst var en del av livet. Jag tog mina första steg runt
möbler gjorda av min mamma, jag lekte kurragömma i min farfars ateljé - som var en
silversmed, mina snygga kläder gjordes ofta av min mamma eller mormor och jag brukade göra
somnar och tittar på mina mosters surrealistiska målningar som hänger bredvid min säng.
I efterhand började jag söka efter mitt personliga kreativa område redan tillbaka
då kunde jag börja ägna tid och hantverk åt.
Vid 19 års ålder började jag designskola även om jag drömde om att bli rockstjärna
och en tatuerare – som bleknade efter två år i skolan när produktdesign gav min
kreativ potential en känsla av syfte och en plats där jag kan kanalisera den.
Jag var en hemsk student men bäst i klassen. Det ena gjorde designuppdraget efter det andra,
gav mig kreativ klaustrofobi.
Efter en resa till New York 2012 försökte jag höja mina fotografiska färdigheter men allt jag kunde
Tänk på att kameran som verktyg inte var meningsfull för mig.
Så de kommande två månaderna hoppade jag över skolan och designade ett kamerakoncept som jag skulle göra
vettigt för mig. Detta blev ett av de viktigaste projekten i mitt liv, inte därför
det gav mig möjligheten att designa Leica Q men för att jag litade på min instinkt och
följde upp min dröm med hårt arbete.
Design fick mig att förstå fotografi. Jag visste inte hur jag skulle attackera begreppet
fotografi som konstform och gör det till en del av min kreativa palett innan jag designar min
första kameran. Med Leica Q i mina händer började jag jaga ljus för första gången med
världen som min duk. Undermedvetet har jag aldrig sett mig själv som fotograf sedan jag var en
designer. Det tillät mig att vara fri på min resa när jag letade efter mitt visuella uttryck.
Det tillät mig att se världen som min duk och det var här designen förde mig...........
Gatufotografering
Det finns ett visst flöde av ärlighet och uppskattning som går hand i hand med gatufotografering. I alla fall för mig. Med ärlighet menar jag att ingenting är iscensatt eller planerat när det specifika ögonblicket inträffar - det är bara en kombination av att uppskatta skuggor, ljus, människor, arkitektur, kultur och din egen nyfikenhet. Hur klyschigt det än låter, det är alltid lite självutforskning inblandat, att lita på din magkänsla. Oavsett var du är eller vem du tar med i bildrutan, att behandla alla med respekt och att vara ödmjuk är en av huvudingredienserna i alla mina gatubilder. Ibland är interaktionen en sekund, ibland minuter och i många fall växlas inga ord, ändå finns det en sårbarhet som måste vändas - till en känsla av tillit. Och många gånger är det ögonblicket faktiskt mer värt än ramen. Jag antar att det är svårt att beskriva och kanske låter det helt vansinnigt men en bra ram handlar faktiskt mer om den där delade sekunden interaktion än någon fotografisk teknik eller annan färdighet.
Efterbehandling
Jag blev förälskad i fotografi genom Leica och mina år som arbetade där och när jag ser tillbaka i efterhand tror jag att det starka arvet från fotojournalistik kopplat till varumärket formade mitt intresse för skönheten i icke iscensatta eller planerade ramar, utan snarare tillfälligheter och att vara till höger plats vid rätt tidpunkt eller till och med väntar på att något ska hända. Med det sagt påverkade naturligtvis de stora Magnum-fotograferna mig till viss del.
När jag redigerar mitt arbete ser jag liksom filen från min kamera som en duk – eftersom det finns så mycket tolkning, uttryck och kreativitet kvar för den delen av processen. Och jag menar inte full på manipulation och hård kärna photoshopping. Det handlar mer om att jaga den rätta känslan för ramen. Ofta tenderar mina gatubamar att dras mot en melankolisk, kontrastrik look med några dominerande signaturtoner. Av någon anledning som naturligt resonerar med mig och oavsett om jag använder en förinställning eller börjar om från början, det är där jag kommer att hamna.
Ladda och bli laddad
Jag försöker hålla pengar utanför ekvationen, eftersom jag inte ser mitt fotografi som mitt yrke utan snarare ett uttryck. Ett uttryck som är oerhört viktigt för mig på ett personligt plan. Jag kan inte äventyra att förlora min egen nyfikenhet för att uppfylla någon annans förväntningar. Att vara helt fri är starkt kopplad till min relation till fotografi i den meningen.
Livet är bara jävla fantastiskt när du har ett par laddade batterier i fickan, förhoppningsvis några gigabyte på ditt SD-kort, en kamera hängande runt halsen, åker någonstans du aldrig har varit och bara låter allt annat vara sekundärt. Det centrerar mig, det låter mig andas. Det är nästan att flirta med definitionen av meditation.
Ladda, jaga ljus och ladda.
Jag föddes i en familj där hantverk och konst var en del av livet. Jag tog mina första steg runt
möbler gjorda av min mamma, jag lekte kurragömma i min farfars ateljé - som var en
silversmed, mina snygga kläder gjordes ofta av min mamma eller mormor och jag brukade göra
somnar och tittar på mina mosters surrealistiska målningar som hänger bredvid min säng.
I efterhand började jag söka efter mitt personliga kreativa område redan tillbaka
då kunde jag börja ägna tid och hantverk åt.
Vid 19 års ålder började jag designskola även om jag drömde om att bli rockstjärna
och en tatuerare – som bleknade efter två år i skolan när produktdesign gav min
kreativ potential en känsla av syfte och en plats där jag kan kanalisera den.
Jag var en hemsk student men bäst i klassen. Det ena gjorde designuppdraget efter det andra,
gav mig kreativ klaustrofobi.
Efter en resa till New York 2012 försökte jag höja mina fotografiska färdigheter men allt jag kunde
Tänk på att kameran som verktyg inte var meningsfull för mig.
Så de kommande två månaderna hoppade jag över skolan och designade ett kamerakoncept som jag skulle göra
vettigt för mig. Detta blev ett av de viktigaste projekten i mitt liv, inte därför
det gav mig möjligheten att designa Leica Q men för att jag litade på min instinkt och
följde upp min dröm med hårt arbete.
Design fick mig att förstå fotografi. Jag visste inte hur jag skulle attackera begreppet
fotografi som konstform och gör det till en del av min kreativa palett innan jag designar min
första kameran. Med Leica Q i mina händer började jag jaga ljus för första gången med
världen som min duk. Undermedvetet har jag aldrig sett mig själv som fotograf sedan jag var en
designer. Det tillät mig att vara fri på min resa när jag letade efter mitt visuella uttryck.
Det tillät mig att se världen som min duk och det var här designen förde mig...........
Gatufotografering
Det finns ett visst flöde av ärlighet och uppskattning som går hand i hand med gatufotografering. I alla fall för mig. Med ärlighet menar jag att ingenting är iscensatt eller planerat när det specifika ögonblicket inträffar - det är bara en kombination av att uppskatta skuggor, ljus, människor, arkitektur, kultur och din egen nyfikenhet. Hur klyschigt det än låter, det är alltid lite självutforskning inblandat, att lita på din magkänsla. Oavsett var du är eller vem du tar med i bildrutan, att behandla alla med respekt och att vara ödmjuk är en av huvudingredienserna i alla mina gatubilder. Ibland är interaktionen en sekund, ibland minuter och i många fall växlas inga ord, ändå finns det en sårbarhet som måste vändas - till en känsla av tillit. Och många gånger är det ögonblicket faktiskt mer värt än ramen. Jag antar att det är svårt att beskriva och kanske låter det helt vansinnigt men en bra ram handlar faktiskt mer om den där delade sekunden interaktion än någon fotografisk teknik eller annan färdighet.
Efterbehandling
Jag blev förälskad i fotografi genom Leica och mina år som arbetade där och när jag ser tillbaka i efterhand tror jag att det starka arvet från fotojournalistik kopplat till varumärket formade mitt intresse för skönheten i icke iscensatta eller planerade ramar, utan snarare tillfälligheter och att vara till höger plats vid rätt tidpunkt eller till och med väntar på att något ska hända. Med det sagt påverkade naturligtvis de stora Magnum-fotograferna mig till viss del.
När jag redigerar mitt arbete ser jag liksom filen från min kamera som en duk – eftersom det finns så mycket tolkning, uttryck och kreativitet kvar för den delen av processen. Och jag menar inte full på manipulation och hård kärna photoshopping. Det handlar mer om att jaga den rätta känslan för ramen. Ofta tenderar mina gatubamar att dras mot en melankolisk, kontrastrik look med några dominerande signaturtoner. Av någon anledning som naturligt resonerar med mig och oavsett om jag använder en förinställning eller börjar om från början, det är där jag kommer att hamna.
Ladda och bli laddad
Jag försöker hålla pengar utanför ekvationen, eftersom jag inte ser mitt fotografi som mitt yrke utan snarare ett uttryck. Ett uttryck som är oerhört viktigt för mig på ett personligt plan. Jag kan inte äventyra att förlora min egen nyfikenhet för att uppfylla någon annans förväntningar. Att vara helt fri är starkt kopplad till min relation till fotografi i den meningen.
Livet är bara jävla fantastiskt när du har ett par laddade batterier i fickan, förhoppningsvis några gigabyte på ditt SD-kort, en kamera hängande runt halsen, åker någonstans du aldrig har varit och bara låter allt annat vara sekundärt. Det centrerar mig, det låter mig andas. Det är nästan att flirta med definitionen av meditation.
Ladda, jaga ljus och ladda.